här vilar grisen, en fyrfotad yngling, älskad av alla. jag korsade varje land till fots, ensam och oövervinnerlig
inskription om en gris från antikens grekland

grisen är ödmjuk och finns överallt, både i vild form, som en slags hårig potatis med pyttesmå ben, och i tam variant. den tama varianten i synnerhet är mänsklighetens och civilisationens spegel, groteskt uppsvälld och villig att äta vad som helst, för att sedan till sist bli uppäten. för mycket länge sedan i kina, och också för inte så länge sedan, brukade man ha utedass som ledde direkt till grishägnaden, så kunde de äta upp allt mänskligt avfall. när man föder upp grisar industriellt kapar man ofta deras öron och knorr eftersom de annars, galna av hunger, börjar äta på varandra. dör grisarna i mitten av inhägnaden, vilket ofta sker, så äter de andra grisarna av dem. men det är inte deras fel
grisar är intelligenta. när en grisbonde någonstans i england fick en hjärtinfarkt och svimmade i grisarnas inhägnad åt de upp hans ansikte.
vildsvin har också förmågan att döda och man blev ofta manad att “akta sig för dem”.

grisen är den felande länken mellan industrialiseringen, landsbygden, och “den orörda naturen”. ingenting med grisen är elegant, den saknar totalt pretentioner. den är abjekt samtidigt som den är söt och älskvärd, en evig förlorare, oövervinnerlig. jag älskar grisar! “gris” kan vara lite vad som helst. det är både en komplimang och en förolämpning, en påminnelse om den djuriska naturen!
det är såklart lätt att tänka att den agrikulturella revolutionen var ett misstag, men man kan inte dra tillbaka klockan eller återvända till någon slags föreställd edens lustgård. jag tänker, hade lustgården varit så underbar hade man väl inte lämnat den? vi måste helt enkelt finna oss i vår grisliga situation.

på bilden: grisar som finner sig i situationen
nöff nöff/ seb